Det finns snö kvar men det mesta är borta. så jag ser vad som ska göras. Scilla vintergäck och blåsippor sköter sig själva, där behöver jag inte göra annat än att beundra.  Men jag ser här och var och överallt ett envist gräs,  Kvickrot.

så nog har jag det jag gör framöver. Orkar inte i dag utan tillägnar ogräset följande rim.

Elytrigia repens

Även kvickrot har namn på latin

och förr fick man ur den medicin

Den blev till mjöl för limpor och gröt

och till kaffe när "bönan" tröt

En gammal kulturväxt det är

som nu ställer till besvär

den kryper in i varje rabatt

 jag gillar den inte ett skvatt

Det är längesen jag skrev här,har faktiskt tappat greppet om det hela. Och under sådana betingelser ska jag alltså skriva om min mamma. Hur ska jag börja? Det enda jag kommer på är när hon var i lagår´n med sin farmor, som skulle mjölka korna. Mamma som då var liten flicka ville lära sig mjölka, men hon fick inte det. Då sa´ hon till sin farmor: "När jag blir farmor och du blir Greta då ska inte du få mjölka heller"

Men bortsett från detta så var hon ett mycket trevligt barn som så småningom lärde sig mjölka och som vuxen klarade av det mesta. Hon kom till Töva den 1 maj 1925, till August och Frida Lindahl. Hos dom skulle hon tjäna (bl.a.skulle hon mjölka kor)  Hon trivdes mycket bra där och höll kontakten med den familjen ( dom hade 2 flickor, Frideborg och Rut) även sedan hon och Nils flyttat ihop.

Greta och Nils fick två flickor, en av dom var jag. Vi, min syster Elsy och jag växte upp på 30-talet. Då var det nog brist på pengar i de flesta hem. En gång ville pappa att jag skulle rabbla opp en tipsrad. Den skulle nog ge vinst, trodde han.  Och, mycke riktigt, det blev 10 rätt som gav 51 kronor och 7 öre. Då for mamma och Elsy och jag till stan för att köpa skor och snåbåsser. Det var bottiner och ordet vi använde var nog taget från engelska snowboats, fast uttalet var hemgjort. Vi var i alla fall stolta över våra snåbåsser. Dessutom fick vi skor också. Skorna jag fick var restpar, så dom kostade bara 6 kronor. 

Men det var inte vinster man förlitade sig på. Det var till att jobba för att det skulle gå runt. Pappa jobbade på bl.a Kubikenborg och i skogen och längre fram på byggen.(Han blev ju armerare) Mamma jobbade en tid som bomvakt. Den tjänsten delade hon med stinsens fru. Att vara bomvakt innebar att när tåget kom skulle korsningen järnväg-landsväg stängas för landsvägstrafik med bommar och semaforen skulle visa att tåget hade fri väg. Så mamma vevade ner bommarna och ställde om semaforen och ringde till nästa station om tågets avgångstid och vi barn var fulla av beundran. Mamma blev senare affärsbiträde i Lindahl & Co. Hon trivdes så bra med den sortens jobb så när Lindahl & Co upphörde var hon betänkt på att köpa en livsmedelsaffär i Knävland. Köpfebern gick över som tur var.

Under alla år, från och till, har mamma vävt, handdukar möbeltyger, dukar, löpare, mattor, trasmattor. Har jag glömt något? Var lugn, hon har vävt det också.  Hon vävde en stor matta till Attmars kyrka och hon har vävt alla sorterna till sina barn

Mamma hade ett glatt sinnelag. Hon gladdes lite extra när yngsta dottern kom som 2:a vid tenta till läroverket. Det var storartat att gå i läroverk på den tiden. Så det pratades. En gång hörde mamma upptakten till det när hon var i skogen och plockade bär. Utom synhåll men väl i hörhåll var det två tanter till ute. Och mamma hörde den ena säga: har du hört att Vestins jänta ska börja läroverke?   Tyrvärr var kompisen lågmäld så mamma hörde inget mer, men det framkom ju  där att det pratades.

Det där var ju roligt. Det var inte roligt när äldsta dottern som tonåring fick ledgångsreumatism. Då försvann lite av mammas glada humör.

Men minnena av mamma är ändå ljusa.

Jag har dröjt länge med det här inlägget.   Varför? Jo därför att Nils Adrian Eugen är min pappa. Hur ska jag kunna skriva om honom Han är för nära. Han avled den 5 april 1985. Jag saknar honom.

När jag var barn då kom jag i slagsmål med min kompis för hon påstod att hennes pappa var starkare än min pappa.Så en helt fredlig promenad med våra dockor slutade illa. Vi hade inte dockvagnar utan vi hade skokartonger som vi satte snöre i så vi kunde dra.

Men detta ska ju inte bli barndomsminnen utan det ska handla om min pappa.  Pappa var en betrodd person. Han hade flera uppdrag inom kommunen såsom i bygnadsnämnden, skolstyrelsen och kyrko-fullmäktige. Han var även nämndeman i 18 åroch han var politiskt aktiv. Vid båren paraderade med florbehängd fana Selångers socialdemokratiska föreningoch för dem talade Åke Dahlberg. Pappa var medlem i Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 19. Han började som skogsarbetare men övergick sedan till byggnadsbranschen och blev armerare.

Huset vi bodde i byggde han själv. Det var Söderåsen 1.22 Fastigheten intill hette Söderåsen 1.23 och det var såg och frörenseri. När han rensade frö då var Elsy och jag ofta där. Det var tre våningar högt och vi var högst opp Där lekte vi kontor och det var där inmatningslådorna stod, 2 st. När rensningen började så fylldes dessa lådor med säd och genom en snillrik anordning så gick  säden igenom en tratt i botten på lådorna, matades ner eftersom alltså. I de där lådorna tyckte vi om att gräva och låta

det rinna mellan fingrarna. När det så småningom blev bara halva lådan att gräva i fi ck vi böja oss ner för att hämta. Och det var en sån gång som jag böjde mig för mycket, tappade balansen och dök på huvet i lådan. Det var omöjligt att ta sig opp så Elsy sprang ner till pappa och han kom på direkten och drog opp mig. Det var andra ggn Elsy räddade mig. (Första gången hade jag ramlat i bäcken och Elsy skrek så halva Töva kom rännande)

Ja det var renseriet det.  Det fanns även en såg och där fick vi inte vara. Jo vi fick vara utanför och dra undan bakar. Det var inge roligt men pappa trivdes på sågen. Timmer blev till bräder!

Han köpte en grammofonskiva som hette Timmer. En period hade han flera stabbar med virke och stabbläggaren var värd all vår beundran. Han hade en puta på axeln och sedan bräder och så gick han på därför placerade bräder. Stabben blev ju högre och högre och vi hoppades att han hade rätt storlek snart så stabbläggaren kunde starta en ny stabbe.

Pappa var även intresserad av fiske. Han kunde dra iväg med sin bror Helmer norrut och ibland var de bäda bröderna i Hårte där farbror Helmer hade fritidsstuga.

Det finns mycke mycke mer att berätta om pappa och det kanske kommer mer lite varstans, lite pö om pö. Och när jag läser igenom det här så undrar jag: hur hann han med allt?

släktträd det ska blir ett släktträd så småningom. vill fylla ut det med roligheter men kan just nu inte komma på nåt  det klaarnar väl snart. Visst är det konstigt, så mycke kul som vi har haft

Onsdag man Oden förlänade

även Tor en dag förtjänade

av de dagar en vecka har.

Och de namnen finns ännu kvar.

Varför ändrades inte dagarnas namn

när Ansgar landsteg i Birkas hamn?

När solen skiner och himlen är blå

då är det skönt i syrénberså

med lövsus och svalka.

När snöflingor dalar är himlen grå,

om det finns is på vägen då

är det lätt att halka.

När himlen visar en regntung sky

bör man förse sig med paraply

och lämpliga kläder.

När stormen härjar då bör man fly

och sätta sig ner där det är ly

och lugnare väder.

Bäst är väl att "vara varm i kläder"

och inte "ute i ogjort väder#"

Frans Johan som var äldst av bröderna hade vid förhör 5 juli 1845 betygen: uti bok "fullkomlig"

i katekes "bättre" och i Svebelii förklaringar "bättre".

Han flyttade 1849 till Älmeboda klockaregård och 1851 till Långasjö för att lära sig till garvare. Han var lärling i 3 år Sedan praktiserade han i Schoultz garveri i Karlskrona. Under sin vistelse där, 1854 - 1855, antog han namnet Medin. 1855 gifte han sig med Kajsa Lisa Jonasdotter. 1856 förvärvade Frans Johan Medin garveriet i Sanddalen under Dängebo mellangård i Södra Sandsjö och flyttade dit med sin familj.

Garvaren Frans Johan Medin i S.Sandsjö gjorde goda affärer. Han köpte kalvar för en billig penning, varefter han sålde skinnet och fick mer betalt för det än vad han betalat för kalvarna

20/2 1864 förvärvade han garveriet i Långasjö och flyttade dit

Den 29/9 1867 dog Kajsa-Lisa i nervfeber.

Till förmyndare förordnades deras morbror hemmansägare P M Jonasson i Brännamåla. Redan 1868 ingav han med tillstyrkan av myndlingarnas fader en ansökan till häradsrätten om att å offentlig auktion få försälja barnens del av garverifastigheten

. Denna anhållan bifölls av rätten och auktionen tillkännagavs i omkringliggande socknars kyrkor

Frans Johan Medin inköpte barnens hälft av den fasta egendomen för 1633 riksdaler. Å lösöret hölls två auktioner Enligt auktionsprotokollet gjorde garverifabrikören Frans Johan Medin 111 inrop.

1869 anhöll P M Jonasson om entledigande från förmyndarskapet för sina systerbarn. varefter deras fader Frans Johan Medin förordnades till förmyndare för dem.

Frans Johan var en föregångsman inom dåtida garverirörelser, en framsynt människa och god organisatör, varför rörelsen utvidgades mer och mer och till slut hade han ett 10-tal arbetare anställda, en efter den tidens förhållanden betydlig arbetsstyrka

Frans Johan Medin gifte sig för andra gången 10/2 1868 med Matilda Thelander. De fick sex barn, fyra flickor och två pojkar. I första giftet hade han en dotter och fem söner.

Sönerna gick i faderns fotspår och ägnade sig åt läderbranschen. 

Den 6/2 1901 avled Frans Johan på grund av svagt hjärta i förening med njursjukdom. Sex av hans söner bar honom till graven å Långasjö kyrkogård. 

Rosalias farfar, Gustav Johannisson, föddes den 10/9 1806. Han var son till Johannes Persson och Kajsa Hindriksdotter som gifte sig år 1803 och bodde i Ljuders socken men "utvandrade" till Älmeboda 1822.

Gustav Johannisson blev både hemmansägare och rusthållare i Gransås. Han gifte sig 13/11 1830 med Anna Katrina Petersdotter. Båda hade betyget "försvarlig" i sina kunskaper.

Deras dotter Ingrid Maria, född 17/7 1831 dog 9/9 samma år. På dagen ett år därefter, 9/9 1832 döptes hennes broder Frans Johan. Vittnen vid dopet var hans morbror Niklas Petersson och dennes hustru Nilla Gustava Gabrielsdotter i Gammalsmåla, drängen Johan Jonasson och pigflickan Eva Svensdotter i Gransås.

Gustav Johannisson kom i ekonomiska svårigheter till följd av sjukdom och skrevs 1847 för före detta hemmansägare.

År 1850 bosatte han sig i Trällebo Lillegård.

Sonen Frans Johan besökte ofta sina föräldrar och medförde förnödenhater av skilda slag och bistod även med penningar

Den 7 maj 1867 avled Anna Katrina och Gustav Johannisson avled den 2 dec. 1868.