När pappa byggde hus åt oss i Söderåsen (Fastighetens namn Söderåsen 1 22) Då fick min syster och jag nåt att tänka på. När vi bodde i Rasåsen var det alldeles för långt för två småtjejer att gå och handla. Nu var det annorlunda. Så vi tog mod till oss. För det varju så nära. Och det var ju mitt i city. Handelsboden vi skulle till hade landsvägen helt nära. Om man stannade utanför på bron såg man när tågen körde förbi för järnvägen låg intill. det var bara en lägda som skilde.

Nu skulle vi alltså handla. Men vad?  Elsy gillade ost och jag var väldigt förtjust i havregryn. Vi väntade på våran tur förstås. Det hade vi sett mamma göra. Så vi såg oss om i affären. I taket hängde sånt man inte köpte så ofta, som trädgårdskannor, cykelslangar o. dyl.

Jaha så blev det våran tur. Jag hade ju tittat på allt som hängde itaket. men Elsy hade tänkt ut vad vi skulle köpa. Spännande! Jag hörde Elsy säga: ett kilo ost och ett kilo havregryn och att det skulle skrivas på Nils Vestin. Hon hade alltså tänkt på hur det skulle betalas också. Oj vad jag beundrade henne

Nog för att handelsmannen förstod alltihop och skulle nog prata med pappa eller mamma sedan, men vi fick det vi beställde inlindat i papper. Sedan traskade vi hemåt. Konstigt nog var vi aldrig rädd för vad    mamma och pappa skulle säga. Det hela hade blivit lite roligt (det var nog handlarn som fick det roligt).  Vi fick i alla fall lova att aldrig göra såna affärer själva nån mer gång.

Det var i alla fall roligt att bo i Söderåsen. Det var så nära till allting. Man behövde inte gå så långt för att komma till Töva järnvägsstation. På stationshuset stod det Töva och att Töva låg 63 m över havet. Huset var gult. Nu är det borta. Intill handelsboden fanns en rakstuga, dit karlarna kunde gå och bli rakade och klippta av Andrietta. Det var hon som hade rakstugan.Och så hade vi ju kapellet så nära. Dit gick vi på söndagsskola och där var det  södnagsskolfest. Då fick man visa sina färdigheter. Jag fick läsa nån liten berättelse, första gången jag läste var jag fem år och fick stå på en stol för att nå upp. och en gång glömde jag rubriken men kom ihåg den när jag läst en stund. Då neg jag, läste rubriken och började alltså om från början. En gång hade jag fel uttal av fotogen Jag sa fotojen i stället för fotoschen. Då skämdes jag. 

. 

Den 15:e januari 1946 började jag på Vattenfall, Nybrogatan 17,På den tiden hade Vattenfall namnet Mellersta Norrlands Kraftverk här i mellannorrland. I Umeå hette det Övre Norrlands Kraftverk.

Jag anställdes som krv och fick begynnelselönen 125:-/månad i ett för allt.  Krv var det lägsta och betydde kontorsvakt, en underlig benämning tycker jag och vad "i ett för allt" betyder vet jag än i dag inte.

Vi var 15 personer. Då är kvd (kraftverksdirektör) och fdri (förste driftsingenjör) medräknade. Gruppen på 13 st kom från Stadsforsen i Bispgården. Jag och ytterligare en krv anställdes i Sundsvall.

Kanske var det livet i Stadsforsen som skapade den enorma sammanhållning som fanns i denne grupp. De kom ju söderifrån, blev liksom hänvisade till varandra vid flytten till Norrland. Den andan (Annedalsandan) höll i sig när flytten gick till Sundsvall. (Annedal var byggnaden där Mellersta Norrlands Kraftverk hade sitt kontor)

Jag trivdes verkligen i detta sällskap, fick själförtroende, tyckte att jag var nödvändig. Växeln höll på installeras. Snart skulle jag få lära mig den. Det kom två "telegubbar" och lärde mig det hela. Det var väl inte så märkvärdigt, tyckte jag, men när en av dem efter övning att ta emot samtal sa: "hon blir haj på det här" ,då blev jag rädd. Jag kunde alltså inte. Jag blev haj och det trodde jag betydde dum. Men det betydde ju att jag skulle klara jobbet fint.

I växeln jobbade jag i 3 år. Vi använde inte vårt telefonnummer utan hade namnanrop och namnanropet var Vattenfall

En vintermorgon väcktes jag vid 6-tiden av hyresvärden. (jag hyrde rum på Haga, hade alltså flyttat hemifrån) Telefonsamtalet kom från Vattenfall. Jag skulle fortast möjligt till kontoret för att sköta växeln. Det var driftavbrott och snabb telefonkontakt mellan kunnigt folk i Sundsvall och Stockholm behövdes. En Vattenfalls-ingenjör Hämtade mig i bil och mycket snart satt jag i växeln och kopplade hit och dit.  Tala om att känna sig nödvändig !!!

Under dom tre åren i växeln hade jag nått lite högre upp. Jag var inte längre krv. Det var reglerad befordringsgång så man steg i graderna utan att be om det.

Jag flyttades från växeln till Skrivrummet. Då hade jag gått en kurs i stenografi. Maskinskrivningskursen var nog tidigare. I alla fall, som skrivbiträde, eller det kanske hette kanslibiträde, skrev jag tabeller och register och dylikt och jag tog stenogram från kamreren och fdri, aldrig från kvd. Han hade en  mycket duktig och snabb anställd och ville inte ha nån annan

Åren gick. När jag slutade efter fjorton år var jag förste kansliskrivare. Då hade jag en längre tid varit räkningsgranskare. Sedan när Inköpet flyttades till Bispgården fick jag ta hand om inköp som rörde Sundsvallskontoret.

Därefter skulle jag ägna mig åt ett mycket roligare jobb. Därmed menar jag inte att Vattenfallsjobbet  var tråkigt. Nej nej nej. Vi hade mycket roligt. Det bildades en idrottsförening, vi gjorde studieresor till kraftstationer, vi hade fester där man kunde bidra med egenrimmade visor. Det gjorde jag en gång och det resulterade i att fdri (han var en driven versmakare)frågade om han och jag skulle hjälpas åt att göra en visa.  Detta var ju ett högt betyg för mig men jag avstod, trodde mig inte om att kunna bidra så värst mycket. Dumt tycker jag så här efteråt.  Vi firade Lucia med stjärngossar från den manliga sidan. Lucia varierade men några gånger var det jag som hade luciakronan. Så visst hade vi kul. Kanske därför jobbade vi så bra.

Med tiden har Vattenfall blivit större. Det är inte längre bara 15 personer i kontoret. Men Vattenfall är i mitt minne förknippat med stor trivsel.

Först var jag småbarn, sedan skolbarn och vips så var det dags att söka jobb. Mamma hjälpte för hon ville så hemskt gärna att jag skulle bli lärare, närmare bestämt småskolelärarinna. Tyvärr var jag för ung att börja på seminarium. Det är då mamma agerar. Hon ringde rektorn i Härnösand och ville ha tips om vad jag skulle göra tills åldern var inne. Rektorns råd var att skaffa mig lite erfarenhet av barn genom att praktisera på barnhem, läsa läxor med dem, umgås i lek och promenader. Och mamma nappade på det och hade tur. Hon fick in mig på ett barnhem nästan omgående. När höstterminen kom började min bana på Sundsvalls

barnhem.

Jag trivdes med barnen. Dom var i ålder från 12 till 5 år. Jag hjälpte skolbarnen med läxorna och det gick bra. Jag lappade deras kläder, stoppade deras strumpor och uppmuntrade till att hålla snyggt i lådor och skåp. Men jag var  nog lite för ung att visa respekt. Jag minns en promenad vi gjorde i vackert höstväder. Vi kom till ett villaområde. Där växte äppelträd. Ett träd var smockfullt med äpplen!

Glömd var ledaren (jag alltså) och alla barnen (11 st) rusade in i den äppelrika trädgården. Oj oj oj vad kunde jag göra? Det var bara att vänta tills dom pallat färdigt. Så det gjorde jag. Vi tog aldrig mer den vägen  för våra promenader.

Men oftast var jag med på deras påhitt. Som till exempel de gånger vi kröp in i ett vindsutrymme där gamla saker förvarades liksom den vevgrammofon vi sökte oss till. Det fanns bara en grammofonskiva . Det var "kom och blås" så den spelade vi gång på gång. Där satt vi och hade det mysigt med "våran" stenkaka när förståndarinnan var borta. Tur hade vi för vi upptäcktes aldrig. Det fick fortsätta att vara vår hemlighet.  Om alla barnen var med i detta äventyr det minns jag inte. Kanske var det bara fem som var med. Det var nog så för annars skulle barnsköterskan ha hittat oss.

Apropå barnsköterskan (Else) så minns jag en rolig grej. Det var så att springgrabbar körde på paketcykel bakelser till kaféer som beställt det och då kunde det hända om lasten var hög att en låda bakelser tippade och ramlade från cykeln. Det blev ju mosiga bakelser som inte gick att sälja. Sådana lådor fraktades till barnhem.  Det var en sån låda som kom.  Kokerskan var timledig så det var vi, Else och jag, som tog emot lådan och ställde in den i skafferiet. Där stannade vi själva också och åt bakelser. Många bakelser. Barnen fick vänta men det räckte till dom också.

Ja det här var minnen från mitt första jobb. Jag trivdes där Byggnaden såg ut som en herrgård. Den låg vid Selångersån där universitetet nu finns. Jag var ledig varannan helg och hade 60 kronor i månadslön, fri mat och eget rum.

Jag var inte där så länge för pappa läste en annons att Mellersta Norrlands kraft verk sökte en telefonist, Min hörsel var nästan bra på den tiden, jag var bara lomhörd.

Det var också en annons om ledig plats vid Forskningslaboratoriet.Jag sände ansökan till båda ställena och fick båda jobben. Det var bara att välja och jag valde Mellersta Norrlands kraftverk (numera Vattenfall) därför att det låg i stan (Nybrogatan 17) Laboratoriet låg i Kuben, så det krävdes buss för att komma dit. Jag åkte ju från Töva med buss och  tyckte att det räckte med en buss till  jobbet.

Nu är jag inne på katter och då kommer ytterligare en minnesbild. Kicken. När jag var fyra år fick Elsy och jag gå med en korg till tant Frida för att hämta en kattunge. Bilden jag har är att Elsy och jag försöker mota kattungen att hoppa ur korgen. Vi jobbar verkligen med det. Vi vill så hemskt gärna att han ska vara i korgen.  Troligen lyckas vi och kommer lyckligt och väl hem med kattungen

Sedan blev det mer avtalsliknande det hela. Det minns jag inte men kontentan  blev att Elsy var ägare till katten. Jag fick kattungarna om det var så att Kicken fick ungar nån gång. Jaha Kicken blev med barn och jag skulle bli ägaren. En dag utspann sig följande. Jag satt på golvet med Kicken. Jag smekte henne. Då sa Elsy att jag fick inte smeka hennes katt. -Jag smeker inte henne, sa jag, - jag smeker ungarna och dom är ju mina. Jag minns inte vad Elsy svarade och jag kan inte hitta en ram.

Sussi är död nu. Hon bodde hos oss ett år ungefär. Hon hade själv valt att här skulle hon bo. Hela juli.hela augusti. hela september träffades vi utomhus. men sedan började det bli kallt och då veknade mitt hårda hjärta. Hon vägrade ju gå härifrån !!!

Så nu hade vi alltså katt och jag trivdes.  En dag  var hon spårlöst borta. (det som jag strävat efter, men inte nu längre.)  Jag saknade henne. Jag talade inte om för nån hur mycket.  Dagen efter stod hon på fönsterplåten och ville in.  Och det är det som är minnesbilden. Katten, som en solskensbild och så hur det liksom strömmade i hela mig. Jag blev liksom lealös men öppnade naturligtvis fönstret så fort det bara gick. Sen dess visste jag att jag älskade den katten. Och hon hade ju bara följt naturlagen, för 63 dagar senare, den 13 mars när vi kom hem från Nordvik, då låg det 3 kattungar i den låda jag gjort i ordning (för jag visste ju hur det låg till) och Sussi  visade så gärna sina små.  Där  föddes en till minnesbild och då är grannens flicka med i bilden för hon satt framför lådan säkert en timme och beundrade   Slutet på detta finns också i minnet. Utan inramning, bara som ett svart hål.

Det är Torgny Lindgren som inspirerat.  Minnen finns egentligen inte, man skapar dem. utgår från en minnesbild och hittar liksom på ramen runt bilden. Jag har ofta tänkt att så kan jag inte skriva, jag minns ju inte att det var så. Det är alltså bara en bild man har kvar. Jag har många bilder som jag nu framdeles ska "inrama". Det här får bli förord. Ska försöka iaf.