Först var jag småbarn, sedan skolbarn och vips så var det dags att söka jobb. Mamma hjälpte för hon ville så hemskt gärna att jag skulle bli lärare, närmare bestämt småskolelärarinna. Tyvärr var jag för ung att börja på seminarium. Det är då mamma agerar. Hon ringde rektorn i Härnösand och ville ha tips om vad jag skulle göra tills åldern var inne. Rektorns råd var att skaffa mig lite erfarenhet av barn genom att praktisera på barnhem, läsa läxor med dem, umgås i lek och promenader. Och mamma nappade på det och hade tur. Hon fick in mig på ett barnhem nästan omgående. När höstterminen kom började min bana på Sundsvalls

barnhem.

Jag trivdes med barnen. Dom var i ålder från 12 till 5 år. Jag hjälpte skolbarnen med läxorna och det gick bra. Jag lappade deras kläder, stoppade deras strumpor och uppmuntrade till att hålla snyggt i lådor och skåp. Men jag var  nog lite för ung att visa respekt. Jag minns en promenad vi gjorde i vackert höstväder. Vi kom till ett villaområde. Där växte äppelträd. Ett träd var smockfullt med äpplen!

Glömd var ledaren (jag alltså) och alla barnen (11 st) rusade in i den äppelrika trädgården. Oj oj oj vad kunde jag göra? Det var bara att vänta tills dom pallat färdigt. Så det gjorde jag. Vi tog aldrig mer den vägen  för våra promenader.

Men oftast var jag med på deras påhitt. Som till exempel de gånger vi kröp in i ett vindsutrymme där gamla saker förvarades liksom den vevgrammofon vi sökte oss till. Det fanns bara en grammofonskiva . Det var "kom och blås" så den spelade vi gång på gång. Där satt vi och hade det mysigt med "våran" stenkaka när förståndarinnan var borta. Tur hade vi för vi upptäcktes aldrig. Det fick fortsätta att vara vår hemlighet.  Om alla barnen var med i detta äventyr det minns jag inte. Kanske var det bara fem som var med. Det var nog så för annars skulle barnsköterskan ha hittat oss.

Apropå barnsköterskan (Else) så minns jag en rolig grej. Det var så att springgrabbar körde på paketcykel bakelser till kaféer som beställt det och då kunde det hända om lasten var hög att en låda bakelser tippade och ramlade från cykeln. Det blev ju mosiga bakelser som inte gick att sälja. Sådana lådor fraktades till barnhem.  Det var en sån låda som kom.  Kokerskan var timledig så det var vi, Else och jag, som tog emot lådan och ställde in den i skafferiet. Där stannade vi själva också och åt bakelser. Många bakelser. Barnen fick vänta men det räckte till dom också.

Ja det här var minnen från mitt första jobb. Jag trivdes där Byggnaden såg ut som en herrgård. Den låg vid Selångersån där universitetet nu finns. Jag var ledig varannan helg och hade 60 kronor i månadslön, fri mat och eget rum.

Jag var inte där så länge för pappa läste en annons att Mellersta Norrlands kraft verk sökte en telefonist, Min hörsel var nästan bra på den tiden, jag var bara lomhörd.

Det var också en annons om ledig plats vid Forskningslaboratoriet.Jag sände ansökan till båda ställena och fick båda jobben. Det var bara att välja och jag valde Mellersta Norrlands kraftverk (numera Vattenfall) därför att det låg i stan (Nybrogatan 17) Laboratoriet låg i Kuben, så det krävdes buss för att komma dit. Jag åkte ju från Töva med buss och  tyckte att det räckte med en buss till  jobbet.

jaha , och vem passar in där. Inte jag iaf. Behöver nån i min ålder. Men dom är tydligen så kloka att dom vet sin plats.  Man får vara med upp till 65 bast, sen är man pensionär, både i arbetslivet och i facebook-livet. Vem av icke-pensionärerna vill blanda sig med en lastgammal typ?    Men det är ju svårt för mig också, och varför i helskotta bloggar jag när jag är på dåligt humör

.

Nu är jag inne på katter och då kommer ytterligare en minnesbild. Kicken. När jag var fyra år fick Elsy och jag gå med en korg till tant Frida för att hämta en kattunge. Bilden jag har är att Elsy och jag försöker mota kattungen att hoppa ur korgen. Vi jobbar verkligen med det. Vi vill så hemskt gärna att han ska vara i korgen.  Troligen lyckas vi och kommer lyckligt och väl hem med kattungen

Sedan blev det mer avtalsliknande det hela. Det minns jag inte men kontentan  blev att Elsy var ägare till katten. Jag fick kattungarna om det var så att Kicken fick ungar nån gång. Jaha Kicken blev med barn och jag skulle bli ägaren. En dag utspann sig följande. Jag satt på golvet med Kicken. Jag smekte henne. Då sa Elsy att jag fick inte smeka hennes katt. -Jag smeker inte henne, sa jag, - jag smeker ungarna och dom är ju mina. Jag minns inte vad Elsy svarade och jag kan inte hitta en ram.

Sussi är död nu. Hon bodde hos oss ett år ungefär. Hon hade själv valt att här skulle hon bo. Hela juli.hela augusti. hela september träffades vi utomhus. men sedan började det bli kallt och då veknade mitt hårda hjärta. Hon vägrade ju gå härifrån !!!

Så nu hade vi alltså katt och jag trivdes.  En dag  var hon spårlöst borta. (det som jag strävat efter, men inte nu längre.)  Jag saknade henne. Jag talade inte om för nån hur mycket.  Dagen efter stod hon på fönsterplåten och ville in.  Och det är det som är minnesbilden. Katten, som en solskensbild och så hur det liksom strömmade i hela mig. Jag blev liksom lealös men öppnade naturligtvis fönstret så fort det bara gick. Sen dess visste jag att jag älskade den katten. Och hon hade ju bara följt naturlagen, för 63 dagar senare, den 13 mars när vi kom hem från Nordvik, då låg det 3 kattungar i den låda jag gjort i ordning (för jag visste ju hur det låg till) och Sussi  visade så gärna sina små.  Där  föddes en till minnesbild och då är grannens flicka med i bilden för hon satt framför lådan säkert en timme och beundrade   Slutet på detta finns också i minnet. Utan inramning, bara som ett svart hål.

Det är Torgny Lindgren som inspirerat.  Minnen finns egentligen inte, man skapar dem. utgår från en minnesbild och hittar liksom på ramen runt bilden. Jag har ofta tänkt att så kan jag inte skriva, jag minns ju inte att det var så. Det är alltså bara en bild man har kvar. Jag har många bilder som jag nu framdeles ska "inrama". Det här får bli förord. Ska försöka iaf.

Det finns en hemlighet, ja hemlighet vet jag inte men det har talats tyst om min morfars  far.  

Så här är det: Lars Thomsson och hans fru Margareta Johansdotter Berg fick 8 barn.

Ett av dem, Margareta Johanna, kallad Johanna, blev kär i en hos Thomssons inneboende brunnsgrävare från Lekvattnet i Värmland.   Han hette Anders men kallades allmänt för Stoppen. De fick en son, Anders Leonard, min morfar. Det var Stoppens önskan att Johanna och sonen skulle följa honom när han lämnade Kölsjön, men Thomsson gick inte med på detta

Leonard fick senare en styvfar vid namn Jonas Persson och så småningom 2 bröder Hjalmar och Henrik. De for till USA 1907 och blev kvar där.  Min mamma hade brevkontakt med Henry i många många år och Henry hälsade även på i Sverige flera gånger. Det finns ett foto av min syster som baby. Det kortet har farbror Henry tagit. Han kom senare också när jag hade kommit till världen. Släkten hade länge roligt åt att jag rev hans halmhatt medan jag upprepade: så här gör jag och det går runt runt och fram och tillbaka. Det blev bara remsor av hatten 

Grammatiken är i fara, infinitivmärket "att" också.  Det kommer försvinna.  Vill vi det?

Sommaren kommer ta slut.  Vi kommer gnälla över kalla dagar. Sommarkläder kommer hänga oanvända. Vi kommer längta efter yllesockar.  Vi kommer se mer TV.

Vi kommer nog sakna ordet att och borde återföra det OCH DET KOMMER VI ATT GÖRA

Slöheten är på tillbakagång så man vet aldrig Kanske blir de nåt snart