Min farmor bodde en tid hos oss. Jag gick in till henne ofta och nu har jag hittat en beskrivning av hennes rum. Den skrev jag för mycket länge se´n. Jag vill gärna återge den här.

"Jag minns min farmors rum med vemod ocn längtan. Det var ett rum, där inga sorger fanns, inget tryck från omvärlden, bara trygghet och välkomnande  I farmors rum kände jag mig skyddad som i en kokong dit ingen elakhet nådde Kanske var det inte rummets förtjänst kanske var det för att där var bara farmor ocj jag.  Jag älskade farmor. Det kändes lika kärt varje gång jag gick in till henne-

Hon satt på stolen mellan bordet och den bruna sängen med höaga gavlar och hemvävt vitt överkast; ovanför sängen hängde ett förstorat bröllopskort, taget när vackraste dottern gifte sig.

Bordet var alltid täckt med en duk som nådde ända ner till golvet, ibland var det en broderad duk, ibland en vit duk, vävd i randmönster.

Farmor satt ofta och virkade. Virka kunde hon, för då kunde hon trycka armbågarna mot kroppen och därmed stilla darrhäntheten.  Andra handarbeten fick hon avstå ifrån.

Hon sken upp när jag kom och bad mig alltid att lyfta stolen som stod framför kommoden fram till bordet och sätta mig där. Den stolen var lättare och något mindre än de andra. Farfar hade snickrat den. Den var grönmålad liksom de två andra, den som farmor satt på och den som stod vid spegelskänken.

På spegelskänken stod en soppskål och en tillbringare i grönmålat porslin samt en kaffekanna.  På hyllan ovanför speglarna stod en yngling av porslin i vita knäbyxor och rosa rock med vita spetsmanschetter utstickande vid handlederna och krås på skjortbröstet.  Han var så smärt, hade så smalt ansikte med finmejslade drag. Två rullade vågräta lockar syntes på den sida där den mjukbrättade hatten var uppvikt.

I ensamt majestät stod han i innersta hörnet.  Längre ut på hyllan stod en sockerskål och en gräddkanna och en burk gjord av med rött virkgarn hopsydda bitar ur vykort.

----------

Jag behövde aldrig vänta länge på besökets höjdpunkt;  farmor reste sig och gick mot spegelskänken. öppnade dörrarna och tog fram den vita skålen med lock och handtag av nickel och med bilden av en tomte som rörde i en grötgryta. Farmor bjöd mig karameller ur den skålen .  Jag fick ta flera stycken.

Sedan skulle vi prata om blommorna. Hon hade ett halvrunt bord vid fönstret där krukväxterna stod tätt, tätt.  Hennes stolthet var en mönjelilja, hennes bekymmer var en pelargonia . som aldrig ville gå i blom. Hon kallade den pojkblomman.

Medan jag mumsade på karameller, ville farmor ta en rök. Då tog hon den där lättaste stolen och satte sig framför järnspisen. Det var mystiken kring farmor.  När hon öppnade ugnsluckan, stoppade och tände pipan, satt sedan framåtlutad och sög in och blåstre ut röken mot den öppna luckan.  Jag satt bredvid på trasmattan framför diskbämken, på vilken vattenhinken stod med skopan hängande på kanten. Farmor berättade då ofta om det som hände när hon och farfar var unga.  Oftast ville jag höra om hästen lill-Bruna som blev tjugo år.

Karamellerna gjorde mig alltid törstig. Då reste jag mig och tog en klunk ur vattenskopan.  Jag tror att jag då nästan alltid  tänkte på att under vattenhinken hade det blivit en rund ring i zinkplåten.