Först var jag småbarn, sedan skolbarn och vips så var det dags att söka jobb. Mamma hjälpte för hon ville så hemskt gärna att jag skulle bli lärare, närmare bestämt småskolelärarinna. Tyvärr var jag för ung att börja på seminarium. Det är då mamma agerar. Hon ringde rektorn i Härnösand och ville ha tips om vad jag skulle göra tills åldern var inne. Rektorns råd var att skaffa mig lite erfarenhet av barn genom att praktisera på barnhem, läsa läxor med dem, umgås i lek och promenader. Och mamma nappade på det och hade tur. Hon fick in mig på ett barnhem nästan omgående. När höstterminen kom började min bana på Sundsvalls

barnhem.

Jag trivdes med barnen. Dom var i ålder från 12 till 5 år. Jag hjälpte skolbarnen med läxorna och det gick bra. Jag lappade deras kläder, stoppade deras strumpor och uppmuntrade till att hålla snyggt i lådor och skåp. Men jag var  nog lite för ung att visa respekt. Jag minns en promenad vi gjorde i vackert höstväder. Vi kom till ett villaområde. Där växte äppelträd. Ett träd var smockfullt med äpplen!

Glömd var ledaren (jag alltså) och alla barnen (11 st) rusade in i den äppelrika trädgården. Oj oj oj vad kunde jag göra? Det var bara att vänta tills dom pallat färdigt. Så det gjorde jag. Vi tog aldrig mer den vägen  för våra promenader.

Men oftast var jag med på deras påhitt. Som till exempel de gånger vi kröp in i ett vindsutrymme där gamla saker förvarades liksom den vevgrammofon vi sökte oss till. Det fanns bara en grammofonskiva . Det var "kom och blås" så den spelade vi gång på gång. Där satt vi och hade det mysigt med "våran" stenkaka när förståndarinnan var borta. Tur hade vi för vi upptäcktes aldrig. Det fick fortsätta att vara vår hemlighet.  Om alla barnen var med i detta äventyr det minns jag inte. Kanske var det bara fem som var med. Det var nog så för annars skulle barnsköterskan ha hittat oss.

Apropå barnsköterskan (Else) så minns jag en rolig grej. Det var så att springgrabbar körde på paketcykel bakelser till kaféer som beställt det och då kunde det hända om lasten var hög att en låda bakelser tippade och ramlade från cykeln. Det blev ju mosiga bakelser som inte gick att sälja. Sådana lådor fraktades till barnhem.  Det var en sån låda som kom.  Kokerskan var timledig så det var vi, Else och jag, som tog emot lådan och ställde in den i skafferiet. Där stannade vi själva också och åt bakelser. Många bakelser. Barnen fick vänta men det räckte till dom också.

Ja det här var minnen från mitt första jobb. Jag trivdes där Byggnaden såg ut som en herrgård. Den låg vid Selångersån där universitetet nu finns. Jag var ledig varannan helg och hade 60 kronor i månadslön, fri mat och eget rum.

Jag var inte där så länge för pappa läste en annons att Mellersta Norrlands kraft verk sökte en telefonist, Min hörsel var nästan bra på den tiden, jag var bara lomhörd.

Det var också en annons om ledig plats vid Forskningslaboratoriet.Jag sände ansökan till båda ställena och fick båda jobben. Det var bara att välja och jag valde Mellersta Norrlands kraftverk (numera Vattenfall) därför att det låg i stan (Nybrogatan 17) Laboratoriet låg i Kuben, så det krävdes buss för att komma dit. Jag åkte ju från Töva med buss och  tyckte att det räckte med en buss till  jobbet.